Feedback
Varan har lagts till i varukorgen

Ny kunskap om enskilda avlopp

2 oktober 2013
David Eveborn, forskare på JTI har studerat hur fosfor renas i markbaserade avloppssystem. Bild från provtagning av markbädd. Foto: Elin Elmefors.
En infiltrationsanläggning som är byggd enligt anvisningar och anlagd mer än 100 meter från ett vattendrag behöver sällan någon ytterligare rening. Markbäddar som släpper ut det renade avloppsvattnet till ett ytvatten behöver däremot kompletterande rening. Det visar ny forskning från KTH och JTI.

David Eveborn forskare på JTI, Institutet för jordbruks- och miljöteknik, har bland annat studerat hur fosfor renas i markbäddar med utlopp till ytvatten och i infiltrationsanläggningar, där avloppsvatten rinner genom renande marklager och vidare ner till grundvattnet.

Studien visar att det är de kemiska processerna i marken som avgör hur bra markbaserade avloppsanläggningar fungerar. Det är huvudsakligen aluminiumföreningar i jorden som binder fosfor och fastläggningen fungerar bäst i jordar med lågt pH-värde.

- Det har också visat sig att anläggningarna kan läcka ut redan inbunden fosfor. På lång sikt finns det därför risk för läckage från gamla anläggningar, säger David Eveborn, forskare.

När man ersätter de traditionella anläggningstyperna med förbättrade reningstekniker som fosforavskiljning genom kemisk fällning eller reaktiva filter ökar utsläppet av växthusgaser. Det beror på att den förbättrade reningstekniken kräver material, kemikalier, energi och transporter vid tillverkningen som i sig ger ökade utsläpp av växthusgaser.

- Förbättrad avloppsreningsteknik behöver därför inte enbart vara positivt ur miljöhänsyn, säger han.

Ny teknik där den gör nytta

David Eveborn berättar att flera av studierna tyder på att de traditionella anläggningstyperna är mer resurseffektiva än de alternativ som man tittat på.

- Min inställning är att man inte skall implementera kostsamma och resurskrävande avloppslösningar i områden där man inte kan räkna med någon effekt på vattenkvaliteten, utan bara kosta på sig detta där det faktiskt gör nytta.

I många fall är det dock befogat med kompletterande rening.

- Men jag ställer mig tveksam till att ställa sådana krav i gles bebyggelse där man kan infiltrera till grundvattnet och där avstånden till ytvatten är goda. Frågan om infiltrationssystemens påverkan på miljön på lång sikt är dock oklar och kräver definitivt ytterligare forskningsinsatser.

Motiverat med alternativ lösning

En hel del tyder på att ytvattenkvaliteten sällan påverkas av infiltrationsanläggningar inom en överskådlig tid om avstånden till ytvatten är goda, menar David Eveborn. Detta eftersom fosfor kan bindas till jordpartiklar under grundvattnets passage genom marklagren. Fastläggningskapaciteten i marken är visserligen begränsad men i gles bebyggelse blir fosforbelastningen på grundvattnet låg och mikrobiell förorening av vattentäkter är sällan ett problem i dessa områden om infiltrationsanläggningarna byggs enligt de anvisningar som finns.

- Med ett skyddsavstånd på exempelvis 100 meter till ytvatten menar jag dock inte att ny teknik enbart skulle vara till nytta i strandnära lägen. Med ytvatten avser jag nämligen alla ytvattenförekomster, även mindre vattenförande diken eller dräneringar till exempel. I ytvattenförekomster kan föroreningar transporteras betydligt mycket fortare till känsliga vattenmiljöer. Man bör förmodligen också väga in andra aspekter i skyddsavståndet exempelvis jordlagrens mäktighet, topografi, bebyggelsetäthet med mera.

Där skyddsavståndet inte uppfylls och i system där avloppet belastar ytvatten direkt, så bedömer han att det i regel är motiverat med alternativa lösningar som säkerställer en högre reningsgrad avseende fosfor.

- Det är viktigt att poängtera att det i dagsläget finns många markbaserade avlopp som är installerade i områden där de utgör en risk ur både miljö och hälsosynpunkt. I många fall uppfyller de inte ens de grundläggande tekniska kraven för en acceptabel funktion. Tillstånd till markbaserade anläggningar får inte fortsätta att beviljas slentrianmässigt så som det gjorts historiskt sett.

Kretslopp vid gynnsamma förutsättningar

Traditionella avloppslösningar möjliggör inte återföring av växtnäring till jordbruket. David Eveborn är dock övertygad om att det finns tillfällen då det i praktiken är olämpligt att försöka få till stånd kretsloppslösningar på grund av långa avstånd och dålig avsättning för gödselprodukterna. I dessa fall kan de traditionella markbaserade avloppslösningarna faktiskt vara de mest lämpliga.

- Kretslopp är bra. Det bör man sträva efter och det finns innovativ teknik som möjliggör detta. Man bör dock se till helheten. Baksidan kan i vissa fall vara att vinsten som man gör i form av minskad användning av handelsgödsel äts upp av den resursförbrukning som kretsloppsapparaten innebär. Ofta blir det frågan om hur vi skall värdera olika miljöproblem.

Ställs mot varandra

 I det här fallet handlar det om att förbrukningen av fosfor ställs mot växthuseffekt och försurning.

- Våra studier har behandlat frågan översiktligt och vill man få bättre klarhet i detta bör man utreda det specifikt för en region där man i detalj känner till hur återföringen kommer att genomföras. Med bakgrund av våra generella livscykelanalyser så menar jag dock att det är realistiskt att släppa kretsloppsambitionen i de områden där de konventionella lösningarna kan fungera ur vattenkvalitetssynpunkt och sikta högre i känsliga och mer tätbebyggda områden där transportinsatsen också kan hållas nere.

Fördjupningsmaterial
Mest lästa artiklar
Mest sedda inslag
Debatt i fokus
Andra bevakar
Bevaka ämne
Populära expertsvar
Fler nyheter